Inlägg

Det var droppen för mig

 

Rastasjon

En liten runda på 6 kilometer väckte benen den här lördagen. Stannade till vid Råstasjön för en snabb bild innan jag vände och styrde hemåt igen. Hoppas på att snart kunna springa mer avklädd än vad jag gjort den senaste tiden.

Nej var lugna nu gott folk, jag lovar att inte lägga ut bilder om jag tar av mig för mycket kläder…

 

Fyra rätter måste smältas

Lät kroppen vila i tre dagar innan det var dags igen. Söndagspasset i det moddiga underlaget var inte ett träningspass som hamnar på topp 10 direkt. Den nysnö som kom under lördagen låg kvar och slet tungt på min smärtande höft. Fick ta det lugnt för att det skulle fungera att få ihop dagens 9 kilometer. Kom till en sträcka på ca 200 meter där det var barmark och då kände jag att benen var lite piggare än de varit på ett tag nu. Konstaterade att det ändå var ett positivt pass och ytterligare lite distans till min träningsdagbok.

Annars under helgen så har jag slarvat på ett sånt där underbart sätt som man gör ibland. Lördagskvällen tillbringades hemma hos vänner där det serverades en makalöst god 4-rätters middag och trevligt sällskap. Det fanns med andra ord mängder med kalorier och energi att göra av med på träningen idag. Jag förstår inte gränserna på allt ätande när det bjuds på så mycket god mat.

Tack Petra & Pierre för lördagens frosseri!

 

Proppad2

 

Allt slutade i fosterställning

Run

Efter 20 dagars träning och det sista passet på 20 km så tog kroppen totalt slut. Nu är det inte så att jag är missnöjd med att inte orka hela månaden ut. Nej, jag är glad och överraskad att jag höll i så länge med min lilla ”nystart” på det nya året.

När jag säger att kroppen tog helt slut så menar jag det verkligen. På onsdagskvällen låg jag i fosterställning med feberfrossa och förstod att nu behövde den här kroppen få vila.

Därför lät jag löparskorna stå kvar på skohyllan igår och även idag får de stå kvar där. Men om allt känns ok i morgon så tänkte jag sticka iväg ut på en liten runda. Vill ju inte bli helt försoffad…

 

Det var som sjutton

SATS17km

Dagens distans på 17 kilometer kämpade jag ihop på SATS i Sollentuna. En veckosummering på 98,11 km och totalt 154 km i januari fram till dagens datum. Det var ett tag sedan jag var uppe i siffror som var i närheten av det. Kanske borde jag lyssna på kroppen nu och tänka på skaderisken. Men är nog mest orolig för att jag ska få ont i öronen så mycket som benen skriker av smärta.

 

Godis kan vara nyttigt

Bilar

Med grymt stela ben stapplade jag ner till parkeringen för att ta mig till gymmet. Väl framme där så bytte jag om och gjorde mig klar för att sätta igång dagens löppass. Hade ”råkat” fått med mig en liten påse bilar i träningsväskan den här lördagen. Tur var det för då kunde jag uppmuntra mig själv i halvtid av passet (8 km). Något som jag tror gav mig nya krafter till avslutningen av passet. Efter träningen så tog jag den sista näven bilar för gott arbete innan jag klev in i duschen. Jag kände mig nöjd när jag satt där i bastun och tänkte på att nu var även 16 kilometer fixat. Trodde ärligt talat inte att jag skulle hålla så här länge.

Vi får se om jag orkar resa mig ur sängen i morgon. Om jag nu fixar det så vet jag att det är den 17 januari och även vad det innebär…

 

 

En tuff fjortis på gymmet

Asics

Den 14:e träningsdagen i rad och 14 kilometer avklarade. Det känns rejält i benen och det var en tuff fjortis på löpbandet idag. Nu får jag vila ända tills i morgon…

 

Nu är jag uppe i 12 kilometer

Kalender januari

Situationen var följande inför beslutet om hur dagens träningspass skulle genomföras.  Min höft har känts betydligt bättre än den gjorde idag. Det var ishalka och förrädisk nysnö som gömde alla farliga ställen där benen kan fara iväg åt okänt håll. Det är den här typen av underlag som gör att jag spänner mig extra när jag springer. Därför blev valet enkelt när jag hade inspekterat startsträckan. Snart stod bilen parkerad i garaget utanför SATS i Sollentuna. En hal gångväg hade alltså bytts ut mot ett löpband på gymmet. Knappade in lutningen och farten och sen var det bara att bita ihop under de närmaste 12 kilometerna. Svetten började stänka redan efter några kilometers löpning. Senare kom en jobbig hosta som störde min koncentration och säkert någon annans också, vad vet jag?

Det visade sig att det här blev månadens tuffaste pass trots att jag slapp vinterväglaget där ute. Jag kan bara säga till er ”antilöpbandspersoner” som påstår att det är lättare att springa på löpband än där ute i ”verkligheten”. Ni har så FEL det går att ha enligt mig!

Berättade för personalen på Sats (Peter och vad hon nu heter?) att de borde betala mig  istället för tvärtom. Tror att de fattade vinken ganska lätt när de såg mig efter passet. Liknade jag något som påminde bara det minsta om hur jag kände mig så förvånar det mig att de inte ringde 112.

 

Barnen älskar i alla fall snön

Vinterlöpning

Andades kraftigt och halkade till i snömodden innan jag äntligen kunde stanna och knäppa av GPS:n. Jag hade precis sprungit 10 kilometer på en runda från Ursvik och till sjöarna. På första varvet runt Lötsjön så höll jag på att få benen undanslagna och hjälp att avsluta dagens löppass. Det var en pulka som passerade gångvägen i full fart nedanför backen. Den lilla tjejen satt där i pulkan och skrattade helt upptagen av glädjen och leken. Ja, det går ju inte att bli arg när leken tagit över… Strax efter kom hennes man som också skrattade och passerade strax bakom mig. Tror att han också var i 30-årsåldern eller kanske något äldre än tjejen.

Nu är jag i alla fall uppe i distansen 10 kilometer och 10 dagars löpning på raken. Klart jag är nöjd även om jag inte skrattar lika högt som ”barnen” i backen…

 

Jag gjorde det!

Anmalan

Äntligen så fick jag in anmälan till Stockholm Marathon!

Kalendern visade på den 8 januari och jag körde självklart mina 8 kilometer som ”utlovat”. Efter passet så satte jag mig vid datorn och klickade på anmälan så fort sidan dök upp. Det var inte så att jag kom hem och kände att nu är jag i superform så nu är det dags. Nej, jag har så jäv.. ont i höger höft så det är svårt att springa överhuvudtaget. Men jag vill inte gnälla eller tänka negativt nu när känslan är att jag är lite på gång. Känner bara att jag måste sätta upp alla mål jag kan för att kunna bita ihop och klara det här. Längtan att få vara med och uppleva maran i Stockholm igen är så grymt stor!

 

Sjunde inseglet i januari

seventh-seal

Satt på E-4:an och höll stadigt i ratten med ett finger då rösten i högtalarna säger att det var riktigt halt där jag befann mig. När rösten tystnat tittade jag förvånat på displayen som visade -13 grader och att det var torsdagen den 7 januari 2016 idag. Även hur mycket klockan var visste den och att jag återigen hade missat lunchrasten med pannkakorna… Den där lilla ”manicken” visste också att jag just nu lyssnade på Mix Megapol där Miriam Bryant framförde ”Ett sista glas”. Tankarna på att den hade sådan stenkoll skrämde mig något. Ja, apparaten hade ju faktiskt också koll på hur långt jag skulle springa på lunchpasset när jag kom hem från arbetspasset? (7 km eftersom det var den 7:e)

Otroligt det här med tekniken!

Snart var jag hemma och det var dags för lite löpning. Efter att understället och några lager av diverse tröjor byggde upp min kropp till atletiska mått så sprang jag iväg. Jag tog mig bort mot Råstasjön och vände först när GPS:n visade distansen 3,5 kilometer.  Med lite huvudräkning hade jag kommit fram till att jag skulle komma upp till 7 kilometer om jag sprang tillbaka samma väg. Den som påstår annat än att man blir smart av löpning sitter nog chockad och undrar hur det där gick till.

Efter sju härliga kilometer så seglade jag in på gatan där jag bor och även har min brevlåda, vilket är rätt praktiskt om jag får säga det själv.