Åland Marathon 2010

november 1, 2010 18 Av Loparjanne


Träffade Andreas (Spring, för fan!)  med trevligt sällskap
på båten över till Eckerö. Här står vi i Mariehamn.

Efter en bilresa till Grisslehamn, båt över till Eckerö och en
bussresa till Mariehamn, så var man alltså på plats där årets
andra mara skulle springas.

Nu var det bara en promenad bort till arenan för att hämta
nummerlapp och få en försmak på stadion där start och mål
skulle ske.

Tillbaka till hotellet där det blev pizza som alternativ till all
pasta som jag fyllt magsäcken med den senaste veckan.
Första gången jag ätit en Quattro Stagioni utan musslor och
kronärtskockshjärta, men de hade lyckats tömma en burk tonfisk
och lagt på ett par skivor salami som tröst….hmm.
Den gick ändå att äta med en god öl till.

Klart att jag måste slarva lite på en Ålandsresa… Wink

Sen var det hotellrummet och vila som gällde. Ställde klockan
på 05:15 för att hinna upp till frukosten som serverades från 05:30.


Låg nog mest och funderade på hur jag skulle orka upp
så tidigt på morgonen. Och sen springa en mara på det?

Efter att ha vaknat etthundratrettio…. så ringde ”äntligen” klockan.
En snabb dusch och frukost, sen upp på rummet igen för att plocka
ihop allt inför loppet. Och så lite vila innan det var dags att gå bort
till Wiklöf Holding Arena.


Sitter i värmen och tittar på alla konstiga människor som går
upp så här tidigt för att springa ett marathon…???

Tiden gick fort och det var dags att väcka hela kroppen, så jag
körde ett uppvämningsvarv på löparbanan.


En mysig känsla i gryningen på den upplysta löparbanan.

Fattade att det snart var dags för start när speakern ropade ut
att det var tre minuter kvar till start… Först då kom jag på att
starta min Garmin!?

Med 10 sekunder kvar hade den hittat satelliterna… PUST!

Min taktik från när starten gått är att gå ut tufft första halvan och
att sen använda pannbenet för att ta mig i mål.
Kanske inte något jag tycker någon ska ta efter, en mara ska nog
genomföras i en så jämn fart som möjligt för de flesta.

Mina första km visade 4:42, 4:47, 4:57, 4:57…
Efter 10 km på 50 min och 21 km på 1:46 så svarade kroppen med att
efter 26 km visa tider på 5:23 och upp mot dryga 6 min/km.

Nu skulle jag bara visa mig själv att jag orkade ta mig i mål fast
kroppen sa något helt annat. Och när löpare efter löpare sprang
om mig blev det inte lättare precis…

De som sprang om var de som körde den jämna taktiken! Wink

Tankarna var fokuserade på en enda sak den sista milen in mot mål.
Känslan av att få springa in på upploppet inne på stadion.


Tankarna blev verklighet och upploppet verkligt…

Passerade mållinjen helt slut men nöjd på nytt PB.
Tiden i mål blev 3:47:26.


Äntligen en mållinje, den hade jag längtat efter länge.

Kastade i mig sportdryck, kaffe, mjölk och bulle och allt vad jag kunde
för att få krafter till en promenad tillbaka till hotellet, där en varm skön
dusch väntade…


Visst gör det ont när kroppar brister…