Han bara stod där

Såg en man som stod och hängde i början av Ursvikspåret idag. Visst, han hade löparkläder på sig men det såg inte helt naturligt ut. Mannen tittade runt omkring sig som om han ville kontrollera sin omgivning och för att försäkra sig om att ingen iakttog honom. Hans oroliga blick fastnade senare rakt fram och mot den gula slingan på 5 km. Hade man kunnat läst av mannens tankar så skulle man ha fått veta att han tappat all självkänsla och att han tvivlade på sin förmåga om att springa de här ynka kilometrarna.

Efter ett tag när han tycktes ha samlat sig så började han långsamt att förflytta sig framåt. Om man vill vara vänlig mot honom så skulle man kunna kalla det för löpning. Det märktes tydligt hur hans knän smärtade varje gång han satt ner foten i backen. Hade han inte haft någon erfarenhet av löpning så skulle han säkert ha stanna och sagt som så många andra säger i det läget.

”Nej mina knän är inte lämpade för löpning”

Men att knäna smärtade var något han kände igen från förr. Det var förra gången när han började från noll och kroppen haft några kilo för mycket att släpa på. Men precis som då så var han fast besluten om att återigen ta sig igenom det här jobbiga och smärtsamma. Man kände verkligen i luften att den här mannens stora önskan var att få springa in på Stockholm Stadion en gång till för att visa något för sig själv…

Jag kom senare på att jag kände igen den här mannen sen tidigare. Visst, han var förändrad och svår at känna igen men självklart önskar jag honom lycka till i fortsättningen! Min önskan är att få träffa honom igen och då gärna på Stockholms gator under marathon nästa sommar.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *