Volkloppet 2010
En kväll i Södertälje då jag sprang för Telgeakuten FHV.
Idag var det dags för Volkloppet som hölls för andra
året i rad. Förra året var det ca 100 st som startade
på de båda distanserna 9,5 km och 5 km.
Men vid starten i år så var vi bara 49 löpare och kanske
ca 15 st som skulle springa den längre sträckan.
Hörde någon säga att han valt att springa den korta distansen
bara för att alla som sprang den längre sträckan var grymt
snabba. Någon var besviken för att han inte gått under
40 minuter på milen i år.
Hur skulle detta sluta?
Starten gick och jag hängde på klungan som drogs ut redan efter
någon kilometer. Tog rygg på en löpare som höll ett tempo som
kändes ok. Märkte att de andra drog ifrån men jag tänkte att jag
håller det här tempot en bit till.
Efter fyra kilometer så kände jag att nu var det dags att öka
farten. Så jag sprang om den rygg jag hade haft framför mig
och ett försök att närma mig löpare framför hade startat.
Snart upptäckte jag att det inte fanns någon VW-tejp på något
träd… JAG HADE SPRUNGIT FEL VÄG!
Vände och hittade till slut den avstickare jag borde ha valt.
Besviket bestämde jag mig för att se detta som ett vanligt
träningspass.
Efter ett tag så kom jag ikapp löparen som jag tagit rygg på
tidigare. Höll mig bakom honom ett tag innan jag fick känslan
av att det kanske är vi som gör upp om jumboplatsen. Gulp!
Sprang om honom och såg till att jag fick en lucka som jag
kunde ha koll på den sista biten in till mål.
Målgången på tiden 47:41 efter 9,52 km var inte direkt
något som fick mina armar att sträckas upp mot hösthimlen…
Och det var några som sprang in efter mig så jag undvek
mardrömmen om att vara sist…
Men någon måste ju vara det också!
De stora loppen tycks dra fler och fler löpare, medan de små tappar – eller? Känslan när jag sprang Hälsoloppet i Huddinge var att det var för glest mellan löparna för att kännas som ett lopp. Bra jobbat att ta dig i mål på en så pass bra tid efter felspringningen. Sådant skulle få min motivation att totaldyka.
Om det är någon tröst så har jag med sprungit fel. Mer än en gång! Och när jag varit först. men det var jag alltså inte efter felspringandet…:-( Härligt att du är igång!
Starkt jobbat att ta sig tillbaka efter en felspringning! Och en fin tid blev det ju med trots Ditt äventyr!
Och hellre sist i ett lopp än att inte finnas med alls i listan – för då har man ju i alla fall inte suttit hemma i soffan 🙂
Vad dåligt att det inte har funktionärer som visar till rätt väg eller lite bättre skyltning. Bra jobbat ändå fast du kom lite fel.
Äh vad tråkigt att springa fel i ett lopp. Bra sprunget ändå, trots lite längre sträcka än övriga! Tur att du har hjärtat på rätt plats iallafall;-)
anneliten: Det verkar som att det är en trend att många bara vill springa de ”stora” loppen. Det var tungt att köra vidare efter felspringningen.
Ingmarie: Det är kanske därför jag inte vågar ligga först i loppen 😉
Det måste vara grymt jobbigt att leda ett lopp och sen har folk sprungit om utan att behöva jobba för det…
Pernilla: Helt rätt! Att komma sist betyder ju att man har genomfört tävlingen.
Adam: De har nog försökt vad de kan. Och det kommer att vara bra mycket bättre nästa år. Pratade med några och de var mycket ledsna för det som hände flera löpare. Tvåan i loppet bröt efter att ha sprungit fel på samma ställe där jag missade banan.
Sirpa: Jo det är tråkigt, men jag fick lite mer distans som träning istället. Det viktigaste är att hjärtat sitter på rätt ställe och slår som det ska.