Mitt hjärta blöder

Sitter i väntrummet och har precis läst igenom varje bokstav i dagens Metro. En äldre man i keps sitter framåtlutad i en stol lite längre bort. Han har precis fått reda på att han inte har några fler sjukresor kvar. Hans röst bär inte riktigt när han frågar sjuksköterskan hur han då ska kunna ta sig hem? Tittar på klockan och konstaterar att jag borde ha varit inne hos läkaren för en kvart sedan. Sjuksyrran ordnar till slut så att den äldre mannen kan ta sig hem. Jag hade strax innan hon kom in redan bestämt mig för att erbjuda honom mitt passagerarsäte om det inte skulle lösa sig.

Nu kunde jag koppla av, den äldre mannen var på väg hem och det var tomt i väntrummet. Ja om man bortser från några fiskar som simmade fram och tillbaka i ett akvarium. Någon hade tänkt till och placerat glaskomplexet där för att lugna mig och andra patienter. Tittade på fiskarna och sen på klockan som nu visade att min tid var slagen med 30 minuter. Vände mig mot fiskarna igen för att inte bli mer irriterad på förseningen. Efter några minuters iakttagande av Svärdbärare, Black Molly och några färgglada Guppy så hoppade jag till. En bekant röst bakom mig ropade: MARATHONMANNEN! Hej, ursäkta att du har fått vänta. 

(Artikeln i Runner´s World förklarar varför jag kallas för Marathonmannen på Karolinska. Och lite mer om historien.)
Läs den här…

Det var hon, läkaren som för nästan fem år sedan sa Du ska inte se det här som slutet… Du kan säkert leva tre fyra år till! Den gången hoppade jag till mer än jag gjorde i väntrummet idag. Jag hade då drabbats av en stroke och ett hål i hjärtat måste tillslutas omgående enligt en samlad expertis av läkare. Då skulle jag få chansen att få njuta av livet några år till. Eller varför inte säga resten av livet?

Den här gången sitter jag i besöksstolen för att informeras om en eventuellt ny operation. Där bröstkorgen ska öppnas, hjärtat stannas tillfälligt för att läkarna ska kunna tillsluta hålet på ett annat sätt… Spontant så är svaret NEJ TACK! Nu ska jag genomgå en längre kontroll innan jag behöver ge dem ett svar. Efter det får vi se vad läkarna säger och vad jag då svarar dem. En liten cliffhanger alltså…

Jo, jag ska försöka att springa maran, trots att det är tungt när inte hjärtat riktigt vill vara med!