Tur att farsan sätter lite press

Sitter i soffan då telefonen ringer. Det är farsgubben som vill berätta att han just kommit hem från gymmet. Och att han är orolig för att jag inte ska hinna komma i form till Stockholm Marathon… Svarade honom med så självsäker röst jag kunde:  Det är lugnt farsan, jag kommer att vara i bästa slag när det gäller!

Är det fult att ljuga för sina föräldrar?

Men hade han inte ringt så kanske jag skulle ha avstått dagens träningspass… Nu fick jag i alla fall ihop 5 km distanslöpning i snöyran. Och ska jag vara ärlig så flög jag inte fram i spåret idag heller. Inget farsan behöver veta om… Det är mellan oss bara!