AIDS-Loppet 2010


Ett härligt väder på Gärdet visade sig genom vindrutan som
en inbjudan till AIDS-Loppet 2010.

Det viktigaste för min egen del var att få ett svar på om benet
skulle hålla inför Åland Marathon nästa söndag.

Kom till Gärdet strax efter 11 och väntade ett tag med att kliva
ur bilen, kände inte någon direkt panik med att gå ut i regnet.
Efter ett tag gick jag över till tälten för att hämta min nummerlapp.

Vattnet strömmade in genom skorna när jag gick i det minst sagt blöta
gräset… Jag hade inte valt rätt skor för det här vädret…

Klev in i tältet och hör mitt namn, där står någon jag känner igen
Magdalena ”Pladuska” med en kompis.
Vi byter några meningar och sen hämtar jag ut nummerlappen.

Efter det så sätter jag mig i bilen och håller värmen tills det är
dags för gemensam uppvämning med Friskis & Svettis…


Min bil är på verksta’n så en Toyota hyrbil fick hålla
mig varm fram till start…

Starten gick och jag avancerade fram till en 5:e plats som jag
höll till ca 6 km. Men redan efter 4 km så fick jag tillbaka känseln
i mina stelfrusna tår. Kroppen kändes hyfsat pigg och benet
verkade hålla, så jag bestämde mig för att passera löparen framför
mig och se om jag kunde få kontakt med löparna farmför.

Kul att tävla i ett lopp där man kan vara med i täten även om tiderna
inte är några kanontider. Strax innan 7 km så springer jag fel och får
på nytt sällskap av löparen som jag passerade innan. Han ligger i rygg
på mig ca 1 km men sen släpper han, jag känner nu att jag kommer att
springa in som fyra i mål… ELLER?

Vid 9 km så ser jag inga röda band som skulle markera banan, jag 
irrar omkring och till slut så ser jag markeringarna igen, men det
visar sig efter ett tag att jag nu är på väg att springa mitt andra varv…

Tittar på klockan som visar att jag nu sprungit 10,6 km och jag har
ingen aning om vart jag ska eller skulle ha sprungit!!!

Så istället för att springa mot målet bestämmer jag mig att springa
runt ett varv för att bli av med alla olämpliga uttryck som kommer
ur min mun i besvikelsen. Det blir en runda på 17 km innan jag tar
mig till målområdet.

Möter Magdalena och hennes kompis som säger att nästan alla har
sprungit fel. Men att det finns kaffe och bullar och ett bra band som
spelar i tältet vid målet.

Går bort till tjejerna som skriver in resultaten och säger att de kan
skriva av mig som saknad… De tittar oförstående på mig och skriver
in tiden på 1:30 någonting.

Sen hör jag… BRA JOBBAT! Jag bestämmer mig nu för att vara tyst!

Efter en kopp kaffe och en god kladdig kaka avslutar jag denna
”tävling” som jumbo!

Bromsmedicinen har fått ett ansikte!


8 comments on “AIDS-Loppet 2010
  1. Petra skriver:

    Haha! Lät ju lite charmigt virrigt sådär 🙂

  2. magdalena skriver:

    Det var kul att träffa dig Janne och kul att höra att benet håller inför Åland. Ja, det var en underlig ”tävling” idag, lite afrikans men det viktiga var att det vi var där och bidrog!

  3. anneliten skriver:

    Jag fick ett gott skratt i alla fall! Det tackat jag för.

  4. Emilia skriver:

    Usch vad tråkigt när banan är så dåligt markerad!… Kul att läsa att ditt ben höll iaf 🙂

  5. Sirpa Felhendler skriver:

    Inte nu igen 🙁 vad är det för bankonstruktörer, som villar bort dig sådär… Kompass nästa gång? Lycka till på Åland! Tänk på att det kan blåsa rejält, så klä dig ordentligt. Håller tummarna/Kram

  6. Karin skriver:

    Men detta betyder väl att du kommer till Finland? 🙂

  7. Ingmarie skriver:

    Vilket pass! Men skönt att benet höll! 🙂

  8. janne skriver:

    Petra: Ja, så här efteråt kanske 🙂

    magdalena: Alltid kul att träffa dig! Att vi bidrog till något vettigt känns ju ändå bra trots allt. Och att jag nu tror att jag kan klara Åland känns också bra.

    anneliten: Ett gott skratt förlänger livet… 🙂

    Emilia: Förstår inte hur svårt det kan vara? Men att benet fick en test var det viktigaste.

    Sirpa Felhendler: Ska ta med både kompass och en lokal guide nästa lopp. Hoppas att de har såna på Åland 🙂 Tack och kram

    Karin: Nu ska inget stoppa mig från bastulandet… 🙂

    Ingmarie: Jodu! Det var verkligen det viktigaste, att jag inte gav benet utan bara att benet höll… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *