Att inte lyssna på kroppen

februari 8, 2011 8 Av Loparjanne


Det var självklart att jag skulle krama ut det sista av passet

Ställde mig på bandet idag för planerade 16 km i 5:40 min/km fart.
Redan efter 5 km skrek benen att de inte ville mer? Jag var fortfarande
lugn och sa åt dem snällt att vi kör på lite till bara.

När jag kommit upp i 10 km så försökte de kliva av bandet. Men nu var
jag irriterad och med bestämd ton i rösten sa jag att minst 1 km till blir
det! Vid 11 km hörde jag gnället igen, men hade nu bestämt mig för att
ställde jag mig på bandet för att springa 16 km, så skulle jag köra på
hela distansen ut. Så mina öron var nu bortkopplade resten av passet.

Dumt eller inte, jag vet inte? Men jag trotsade den negativa kraften,
som säkert kommer att försöka igen… Men då har jag det psykologiska
övertaget. Så kom igen på maran din jävl…

Nej, Hulda! Du behöver inte ringa 112!  Wink

Tiden för 16 km slutade på 1:29:41 och efter det släpade jag mig
så långt bort från löpbandet det gick.