Att se något positivt

Måndagen den 29 maj står jag ombytt och klar för en löprunda. Undrar vad spelbolagen hade haft för odds på den här skrällen.

Nu eftersom det var så länge sedan jag kallade mig för löpare så var ju allt inte så självklart. Hade jag med mig allt som man behöver för en löprunda och var jag verkligen redo för detta? Tittade på armen och där satt min TomTom GPS och kläderna, skorna för ändamålet satt även de på plats. Det var bara en sak som fattades för att jag skulle kunna ta med mig nycklar och telefon på passet… Min midjeväska, den med texten ”Stockholm Marathon” på och den som också påminde mig om då jag var i lite bättre form än dagens upplaga av LöparJanne.

 

Här började också en del tecken att försöka att få mig på riktigt dåligt humör. När jag skulle spänna på mig bältet så behövde jag öka på omfånget med vad jag tyckte var närmare en halvmeter typ.

 

Det positiva var att det fanns en halvmeter till att utnyttja på bältet…

 

När jag väl hade tagit mig ”ända# bort till spåret i Ursvik så blev jag direkt påmind om att det finns backar där och lutningen på dessa var bra mycket kraftigare än förut, i alla fall på motluten vad jag kunde känna. Jag tittade runt omkring mig  i varje uppförsbacke om det fanns några borrbultar jag kunde fästa karbinhakarna i men jag såg inga sådana eller något annat jag kunde använda för att säkra den här tunga kroppen i klättringen uppför. Här hade jag gott om tid att fundera på hur de ansvariga hade tänkt efter att de mixtrat med lutningen?

 

Det positiva är att jag kom upp för alla backar och forfarande var oskadd…

 

Sen var det det här med klockan som visade en fart på 6,38 min/km och en total sträcka på 5,03 km. Enligt min inbyggda känsla så hade jag sprungit både längre och snabbare?

 

Det positiva var att klockan i alla fall visade att jag höll min träning inom lunchtimmen… 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *