Det gäller att ha distans…
Kroppen skriker efter vila, men jag låtsas att inte höra den… Att
lyssna på kroppen är viktigt, men kanske inte för mig. Och absolut
inte nu!
Idag var det distanslöpning 10,63 km på tiden 58:58 som jag
”tvingade” kroppen att vara med på. Det fungerade ganska bra
och benen hängde nästan med i det tempot som resten av kroppen
höll. Eller om det var marken under som passerade för fort?
Och jag får inte glömma att tacka allmänheten!
Ni tre damer som hade bokat hela bredden på gångvägen vid
Råstasjön… Tack snälla för att jag ändå fick passera er, även om
jag fick vada i diket och ta med mig en del av grenarna innanför
huden som minne av rundan.
Och du gubbe med den lilla hunden som satt i änden av kopplet,
Försökte få dig att koppla… Jag menar fatta, att man inte behöver
ha 20 meter lina till en hund som bara är dryga 4 cm lång …
Några besök hos naprapaten så får jag nog ordning på höften, som
fick sig en omgång när jag hoppade twist med ditt lilla odjur.
Så, nu är jag glad igen! 
Ja det gäller att se (löpar)livet från den ljusa sidan! 😉
Kör nog banintervaller på torsdag fm om du är sugen och kan… 🙂
Ingmarie: Ska försöka att ta en tidig lunch då. Hör av mig om det fungerar, skulle helt klart behöva det! 🙂
Jag tycker att de där tre damerna ändå var snälla som fotograferade dig i diket, och sedan raskt mms:ade bilden till dig. Det är faktiskt mer synd om stackaren som fick städa upp i diket bakom dig!! 🙂
Kram kram, ses den 16:de!!!
Tuss: Jag ska berätta för dig att kärr… Jag menar damerna fotograferade och när jag kom upp ur diket hade jag en ny kamera…
Gubben letar efter hunden som jag råkade slarva bort där i diket. Och vem vet? Han letar kanske fortfarande…
🙂
Kram Kram, det gör vi!
Känner igen situationerna och frustrationen :), ruggigt kul skrivet!
Lalander: Vi har nog alla drabbats! 🙂 , Tack!