Nu är jag uppe i 12 kilometer

Situationen var följande inför beslutet om hur dagens träningspass skulle genomföras.  Min höft har känts betydligt bättre än den gjorde idag. Det var ishalka och förrädisk nysnö som gömde alla farliga ställen där benen kan fara iväg åt okänt håll. Det är den här typen av underlag som gör att jag spänner mig extra när jag springer. Därför blev valet enkelt när jag hade inspekterat startsträckan. Snart stod bilen parkerad i garaget utanför SATS i Sollentuna. En hal gångväg hade alltså bytts ut mot ett löpband på gymmet. Knappade in lutningen och farten och sen var det bara att bita ihop under de närmaste 12 kilometerna. Svetten började stänka redan efter några kilometers löpning. Senare kom en jobbig hosta som störde min koncentration och säkert någon annans också, vad vet jag?

Det visade sig att det här blev månadens tuffaste pass trots att jag slapp vinterväglaget där ute. Jag kan bara säga till er ”antilöpbandspersoner” som påstår att det är lättare att springa på löpband än där ute i ”verkligheten”. Ni har så FEL det går att ha enligt mig!

Berättade för personalen på Sats (Peter och vad hon nu heter?) att de borde betala mig  istället för tvärtom. Tror att de fattade vinken ganska lätt när de såg mig efter passet. Liknade jag något som påminde bara det minsta om hur jag kände mig så förvånar det mig att de inte ringde 112.