Månkarbo Marathon 2011


Det här var målet för dagen…

Åkte till Månkarbo på lördagsmorgonen och efteranmälde mig till deras
marathonlopp. Så här efteråt så vet jag inte om det var en god idé.

Mitt självförtroende på maradistansen fick sig en rejäl knäck igår! 

Startade tidigt och var uppe i Månkarbo redan vi 9-tiden och anmälde
mig. Visste ingenting om loppet, mer än att Sofie tipsat mig om att det
var ett trevligt lopp. Det visade sig att det var en 7 km slinga som
skulle springas 6 varv, där bara 1 km var asfalt och resten grusväg.
Så det fick bli att sätta på mina nya Asics skor som jag inte sprungit i
tidigare.

Nej jag vet, men varför vara klok och förståndig? Då blir jag väl
vuxen och gubbe… Det kan vänta!
Wink 


Här står jag med fortfarande orubbat självförtroende.

Träffade på Uno från Ica Trossen i Trosa, han verkar också tävla en hel
del. Förra helgen så sågs vi i Evertsberg och nu i Månkarbo… Sen var
det en kille som kom fram och hejade som jag träffade på Vällingby
Marathon
 i våras (mitt PB maran på 3:41:14.)

Men man är inte bättre än sin senaste prestation och jag är väl
tvungen att berätta om den här PESTationen. Eftersom allt
pekade på en fin dag med många solstrålar så såg jag till att
ladda med mycket vätska och vila inför loppet.


En festis i skuggan inför dagens spontana ”löprunda”

När klockan är 11 så släpper de iväg en ganska stor klunga med
marathonlöpare, jag lägger mig på ett tempo strax under
5 min/km och allt kändes bra de första kilometrarna, men
redan på första varvet så känner jag att jag kommer att få
det tufft att gå ner på tider runt 3:40 idag.


Här har jag fortfarande tankar om en bra tid.

Håller i ganska bra de två första varven men sen på tredje varvet
säger kroppen ifrån, här är km-tiderna 5:30 och krafterna töms
mer och mer…


Är noga med att få i mig ordentligt med energi vid vätskestationerna.

Passerar nu halvmaradistansen på 1:58 och nu är tiden inte längre
intressant. Visste att jag inte skulle klara att gå under 4 timmar.
Och det skulle bli värre… Vid 24 km så sprack blåsorna under
fötterna. Lite för tidigt konstaterade jag och försökte springa
utan att sätta ner fötterna mot gruset…
Smile


Värmen tog nog mer än vad jag trodde den här dagen…

Efter fjärde varvet var jag tvungen att lägga in gång för att fixa
det här, sprang 5 min och gick 1 min. Sen på femte varvet sprang
jag 3 min och gick 2 min, då jag hade sån kramp i vaderna att det
kändes som att vadmusklerna skulle gå av när jag sprang…


Utan kompressionsstrumporna hade jag nog inte fixat det här!

Funktionärerna säger åt mig att ta lite extra av saltgurkan för
att mildra krampen. Och jag nästan tömmer skålen med gurkan.


Saltgurka och vätska i mängder vid varvningen.

Visst kunde jag väl kliva av och tacka för mig, men jag är alldeles
för envis/dum för att fixa det. Så jag slutför min sämsta mara på
tiden 4:36:52. Och jag kan lova att det är inte bara var tiden som
smärtade efter det här loppet…


Äntligen målgång, plågan var nästan över för den här gången.

Nu var jag bara ute efter att få i mig så mycket vätska jag kunde
komma över. Och sen ville jag bara lägga mig i gräset och slicka
såren efter det här ”lilla” äventyret…


Visst! Jag fick min medalj… Var det värt det? Jag vet inte! Men jag kommer
att vara nervös inför nästa mara… 

Så nu blir det att sätta igång träningen mer seriöst. Och se till att få
till ett marathonlopp ganska snart, allt för att kunna tro på det här
igen. Som det känns nu så är jag helt slut som löpare.


Det var några muskler som gnällde efter det här loppet.

Allt gnäll här har varit om min egen prestation, själva loppet var
riktigt bra arrangerat och riktigt trevligt med duktiga och
seriösa funktionärer…

Så tack ändå till Månkarbo för den här dagen! 


10 comments on “Månkarbo Marathon 2011
  1. Sofie RW skriver:

    Så du gick på det skämtet – att det var ett trevligt lopp 😉 .

    Måste ändå gratta dig, för det är ju verkligen sådana lopp som är en enorm prestation; att kriga sig fram till mållinjen trots att det mesta säger ifrån. Hoppas fötterna mår ok idag! (Förresten – snackade du med kossorna där på andra halvan av varvet? Tyckte de var lite trevliga).

  2. janne skriver:

    Sofie RW: Ja, tänk att jag litade på dig… 😉

    Hoppas på att det stärker pannbenet och inte upprepas på länge!
    Jo de där kossorna var ju trevliga, har alltid trott att kor säger Muuu?
    Men inte Månkarbokossorna inte… De sa Buuu när jag sprang förbi varje varv 🙂

  3. Mia skriver:

    Motgångar föder framgångar på sikt. En floskel jag vet.. But hey! Ingen kan göra sitt bästa lopp varje gång. Hoppas du läker ihop fort.

    //mia

  4. janne skriver:

    Mia: Tack! Hoppas att du har rätt! Jag ska läka och försöka att komma igen…

  5. Lorena skriver:

    Det är okej att ha ETT dåligt lopp Janne! Du kommer igen! om du tittar rent statistiskt så behövdes det här loppet (som ändå inte är dåligt, det var GRYMT bra att fullfölja och inte bryta, starkt) för att jämna ut universalbalansen.

    Du har ju gått från klarhet till klarhet i vad? Åtta år. Det här var en piss i missisippi, och ett bra träningspass för pannbenet.

    Blir så grymt impad! Själv hade jag nog brutig och legat och kvidit i ett hörn.
    Respekt!

  6. janne skriver:

    Lorena: Tack snälla för alla dina snälla ord! Ska försöka att bara se det här som en tillfällig svacka och sikta mot nya mål… Nu har jag nästan glömt var Månkarbo ligger på kartan! 🙂

  7. anneliten skriver:

    Jag är i alla fall imponerad. Jag hade definitvt inte orkat mentalt. Och det är skitsnack att du är slut som löpare – det vet du! Du är bara en löparerfarenhet rikare helt enkelt.

    Dessutom lika snygg som vanligt med gula skosnören till gula linnet. Nice!

  8. janne skriver:

    anneliten: Vill verkligen tro att jag kan kravla mig upp igen… Det är bara så jobbigt att det händer på en mara! Det som ska vara min distans…

    Tack för att du som vanligt är så klarsynt och ser de små detaljerna 🙂

  9. Ingmarie skriver:

    Med tanke på att ditt förra inlägg handlade om ”brist på träning” så var ju det där jättebra!

  10. janne skriver:

    Ingmarie: Trodde det bara var att avverka en mara bara sådär… över 4 mil kanske kräver mer än brist på träning 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *